domingo, 13 de abril de 2014

Un día de febrero

Hoy me siento agradecida. Profundamente agradecida porque mi vida es justamente como es, por lo que ha pasado, por lo que nunca dejé que pasara, por mis viajes, mis estanques, mis ríos, mis mares, mis luchas, mis desamores, mis miedos, mis fuerzas, mi sensibilidad que tiembla en el viento, mi resistencia que me bloquea y causa dolor y demasiadas dudas. Gracias a todas las puertas que se abrieron y las que se cerraron. Gracias a los trenes, a los que me subí y a los que perdí. Gracias a los alpes nevados, a los compañeros, a una situación que pensaba no ser capaz de sobrellevar, gracias a los que me apoyaron cuando pensaba que no iba a poder más.

Gracias al arroz, por todavía darme algo de tiempo de contemplación.

Doy las gracias a todos los viajeros con los que me he cruzado, los que me enseñan miles de maneras diferentes de caminar bajo este sol.

Doy las gracias a la práctica, por haber entrado en mi vida para quedarse y evolucionar conmigo.
Soy el camino y el camino soy yo.

Gracias a mi amiga del alma, sin ti no sé qué haría ni quién sería. Gracias por tantos momentos increíbles.
Gracias a todos mis amigas y amigos, en la distancia y los que están cerca, los que me acompañan con su maravillosa presencia y sabiduría.
Sin vosotros, no sería quién soy.
Con nada de lo que ha pasado o no ha pasado sería quién soy y agradezco este momento y ser exactamente así. Y gracias a la transformación, a los cambios, gracias al ayer por ser diferente al día de hoy.
Doy las gracias a los que me han ayudado a seguir creciendo, ir profundo para salir nadando, y ver más allá.


Doy gracias a la niña que levanta muros, sí, Gracias a ti por construirme un muro de protección, un caparazón que cada día se oxida más. Gracias al duende de los montes verdes que me hizo quitar una de mis capas, bajar mis defensas y darme a la gracia. Gracias a ti a ti y a ti, que cada uno en nuestros momentos, me enseñaron una pieza más de mí y un reflejo de quién quiero ser.

Gracias a la poesía, a los cuentos.

Doy gracias a la capulla, a la crisálida por no atreverse a extender sus alas, al águila que me hablaba en sueños y que con el tiempo me enseñó a volar, al caballo que me indicaba el camino, al gato que jugaba con las sombras. Al árbol por enseñarme la importancia de las raíces. A los brotes por enseñarme el dolor al brotar.
A la ignorancia.
Gracias a la inocencia de la semilla, a las ganas de florecer.

Gracias al vacío




Hoy mis ojos lucen de otro color.
Mi canto hace eco entre los volcanes.
Mi cuerpo se estremece hacía otras dimensiones.
La vida es un tejido de múltiples colores.
Nunca supe que quisiera danzar así con ella.
Gracias a la muerte.

Hoy doy gracias a todos los que vinieron antes de mí, y a los que están por venir. Los que formaron la estructura de mi mente, los patrones de mi movimiento, las sombras y las luces.
Hoy agradezco a mis padres por haberme traído a este mundo, justo aquí y de esta manera.
Doy las gracias a mis abuelos y les pido que me sigan indicando el camino. Les pido paciencia, les regalo un verso.
Doy las gracias a mis bisabuelos, a los que nunca conocí pero que viven en mi. A los que abandonaron sus tierras para sembrar en otros campos, viviendo el día desde amanecer al atardecer en su plena extensión, como un niño que no lleva reloj y que jugando pierde el sentido del tiempo y del espacio. Gracias por descubrir otras maneras para sobrevivir, otras maneras de vivir.
Doy las gracias a todos mis maestros. Ellos saben quienes son y su trabajo no tiene precio, doy gracias al destino por hacernos cruzar, por dejarme aprender con ellos.
Gracias por creer en mi y darme herramientas invalorables para ir abriendo mi corazón.
Doy las gracias a mi hermana, la adoro y quiero tanto a sus hijas que embellecen nuestra familia con su presencia honesta y auténtica, con sombras y luces.
Doy las gracias a mis guías, los que ya descubrí y los que están por venir.
Doy las gracias a todos mis profesores, especialmente a los que me animaron a  escribir.
Doy las gracias a todos mis amantes, por enseñarme a jugar, a desear, a permitirme gozar.
Doy las gracias a todos mis desamores, a los que no amé y a los que amé con locura.
Doy las gracias y pido disculpas a los que yo puedo haber dañado el corazón, con mis miedos, ansias, mis juegos, mi ingenuidad e ignorancia.

Doy las gracias a los que caminaron el camino antes que yo, no es el mismo, pero somos ramas de un mismo árbol, estrellas de un mismo cielo, espejismos de un mismo ser supremo, una misma fusión entre luces y sombras, entre consciencia y poder, destrucción y creación, entre Shiva y Shakti.
OM NAMAH SHIVAYA

viernes, 24 de enero de 2014

una fotografía

Cada instante cambia el cielo, las nubes se mueven en cámara lenta, el sol se esconde, vuelve a aparecer y se refleja en el agua. Trescientos metros de profundidad, un pájaro silba, un gato salta, un grillo responde al sonido de las olas. La montaña no se mueve. Mis dedos bailan. Ya pasó el momento. ¿No se puede perseguir el instante? Una fotografía intenta plasmar esta vista, este intento de estremecer un brazo y tocar la eternidad.

lunes, 20 de enero de 2014

Jag lovade att skriva om Oaxaca


Trött efter en nattbuss från Mexico City letade jag på Oaxacas nyvakna gator efter ett billigt hostel. Efter nagra nekande svar från fullbokade pensionat och youth hostels, pustade jag ut i ett gathörn då en vänlig man frågade: Letar du efter boende? Eftersom jag nickade jakande till svar fortsatte han och pekade: Där, mindre än två kvarter bort ligger Las Mariposas, gå dit. Jag tog nya tag om ryggsäcken, tackade och begav mig till Fjärilarnas Hotell. 

En kvinna stod och småpratade med en granne vid dörren, och log när jag kom gående. Jag förstod snart att priserna låg utanfor min låga luffarbudget, men Teresa, som ägarinnan till detta charmiga hotell/hostel heter, visade mig runt och erbjöd mig ett enkelrum. När hon såg min min, frågade hon vänligt: Vad kan du betala? Jag brukar aldrig dividera om priser, eftersom jag tänker att var och en borde söka boende efter sin förmåga och budget, jag jobbar själv på hotell och har aldrig forstått vitsen med att pruta på rumspriser, men den här gången sa jag försynt: max 300 pesos (och det är ändå mer än dubbelt vad man brukar kunna betala i Mexico för en sängplats i sovsal). Men jag var trött och detta var ett inbjudande rum, jag längtade efter en dusch i varmvatten, och att sedan vila ut i en hängmatta i den mysiga svala pation (innergården) i kolonialstil. På ett villkor, svarade Teresa. Jag undrade tyst vad det skulle kunna vara. Ägarinnan, som som redan vunnit mitt förtroende, sa: Skriv om Oaxaca. Jag vill att människor ska få läsa annat än våld och korruption om Mexico, vi behöver det, vi behöver besökare.

Oaxacaregionen
Oaxaca de Juárez är huvudstaden i en av Mexicos fattigaste regioner, Oaxaca. Namnet kommer från Nahuatl (ett av Aztekernas språk) och refererar till 'Guaje', ett slags träd. En tredjedel av befolkningen är indianer. Huvudspråken bland de 16 oficiella språken är zapoteco och mizteco och 50% av byinvånarna talar ingen spanska. Att Oaxaca är den stat som har flest urinvanare som behållt sina språk och traditioner beror bl.a. på den karga marken i berg och dalar som isolerat de relativt självförsörjande byarna genom tiderna. Oaxaca har 571 kommuner varav 418 inte har några politiska partier utan styrs av "Usos y costumbres" (ungefär: "vanor och traditioner") och genom mindre komittéer och rådslag. I folkmun kallas dessa ofta "Abusos y malusos" (ungefär: "missbruk och ovanor"), eftersom förtroenden missbrukas, beslut tas för den enskildes nytta och pengarna går rakt ned i fickan hos de få som bestämmer. Detta är enligt många en av anledningarna till att Oaxaca är en av Mexicos (totalt 32) fattigaste regioner. 
Oaxaca är mest känt för sitt hantverk; vävda mattor, alebrijes (målade träfigurer), och regionens version av tequila, mezcal. De mest besökta sevärdheterna är de två arkeologiska fyndplatserna Mitla och Monte Alban, båda en halvtimmes bilresa fran Oaxaca centrum. Mitla är en av de få arkeologiska områden i världen där människor är bosatta mitt i och runtikring; grannarna är oerhört stolta och respektfulla och barnen har totalförbud för att leka på området. Monte Alban ligger på en kulle med vacker utsikt över Oaxaca och har ett flertal pyramider som alla blivit renoverade, medan Mitla i stort sett ståtar i sitt originala skick. 

Ta sig hit och ta sig runt
Du kan ta dig runt till fots i centrala Oaxaca, annars kostar de lokala bussarna mindre än en krona och är en totalupplevelse för dig som inte åkt buss utanför Europa tidigare, det skumpas för fullt, man hoppar på i farten och radion är pa högsta volym. Bussarna tar dig till intilliggande områden, samt till stationen för nationella bussar och till Central de Abastos som är fredagens loppmarknad. Om du vill besöka de närliggande byarna för att se mezcaltillverkning, väverier eller de arkeologiska fyndplatserna, är det bekvämaste alternativet en guidad tur, som ordnas av flera hotell och resebyråer runt om i centrala Oaxaca (pris för en dagstur ligger mellan 70 och 100 kronor). Egen hyrbil eller taxi går också bra för att röra sig runt om i regionen.

Det går direktflyg till Oaxaca från Mexico City, samt från många städer i USA och Kanada. Bekväma långfärdsbussar går dagligen mellan Oaxaca och DF (7 timmar), San Cristobal de las Casas eller Tapachula i Chiapas. Det går även dagliga bussar till och från Oaxacas kust, de tar ca fyra timmar, och de mest populära stränderna är Puerto Escondido, Masunte och Zipolite. 

Historia och idag
Den oerhört hyllade nationalhjälten Benito Juarez var guvernör i Oaxaca innan han blev landets president 1857. Bland Oaxacas flera intressanta muséer är Santo Domingo ett av de främsta. Det är en klosterbyggnad från 1600talet som innehar en permanent utställning om Oaxacas utveckling från den prekolonianska tiden, den spanska invasionen 1523 och 1800-talets krig och revolution då Benito Juarez hade en central roll. Andra sevärda muséer är San Pablo och Casa de la Ciudad.

Staden Oaxaca bjuder, såsom många städer i Mexico och Centralamerika, på en blandning av kolonial stil, amerikansk industrialism, och dagens alternativa hippieinfluenser. Här samlever, på mer eller mindre rättvisa villkor, de olika indianska grupperna, resande hantverkare, arbetare, yoguis och unga politiska aktivister, och det är nog därför som Oaxaca blivit ett populärt resmål för språkstuderanden och backpackers. Invid stadens myllrande marknader och i det geometriska soliga gatunätet, kryllar det av kaféer och restauranger, både i nyare europeisk stil, och mer traditionella hak där man kan njuta av tacos, quesadillas, enchiladas, chilaquiles, mole och tlayudas. Vill du prova något nytt och exotiskt: i el Mercado Benito Juarez (en av de centrala marknaderna) säljs chapulines i lösvikt i varje hörn. Vad det är? Rostade gräshoppor i olika storlekar!

Restauranger
La Jícara (Porfirio Díaz 1105) La Jícara "Libre espacio cultural" ("Fritt Kulturhus") är en barnvänlig färgglad restaurang med intilliggande "independent" bokhandel. Både A la Carte och Dagens meny innehåller många kreativa vegetariska alternativ.
Quinque (Macedonio Alcalá 901) Doften från köket fyller den lilla lokalen; de sex borden blir nästan alltid fullsatta till lunch. Mexikanskt/internationellt kök med både kött- och fiskrätter, samt sallader och dagens rätt till ett tillgängligare pris för budgetturisten. 
Café Brújula (García Vigil 409 D) För den som behöver en stark espresso eller en rejäl capuccino, är Café Brujula nog stans bästa coffeeshop, sparsamt inredd i vitt trä med en ljus innergård. Här serveras även färska juicer, smothies, sallader och mackor i europeisk stil.
Lobo Azul (Armenta y Lopez 120) Det charmiga caféet med väggarna fulla av affisher bjuder på fler än femton olika frukosttallrikar, både traditionella mexikanska varianter med modern touch, och amerikanska eller europeiska alternativ som fruktsallad, Yoghurt och cornflakes, fluffiga pannkakor etc. 
Mercado 20 de noviembre (20 de noviembre) Marknaden är ett måste för att äta en rejäl autentisk frukost; t.ex, huevos a la ranchera (stekta ägg i sås), enchiladas (majstortillas med bönor eller köttfyllning med stark sås), eller tlayudas (stor tunn majstortilla med ett lager av malda svarta bönor och ost, toppat med färsk avocado och tomat), varm choklad eller vattnigt sött kaffe. 
De två centrala marknaderna är öppna från tidig morgon till sen kväll, och här kan du äta billig frukost, lunch och middag samt handla matvaror, hantverk, souvenirer, choklad och mezcal. 

Yoga och kultur
För dig som är intresserad av alternativ terapi, såsom Reiki, Yoga, olika typer av massage, aura-seende, mm, finns det i Oaxaca ett stort urval av behandlingar och fördjupande kurser. Staden bjuder också på ett rikt kulturliv: för att öva din spanska eller se något odubbat...missa inte det stora utbudet av film, teater och konserter! (Information om det aktuella utbudet finns att hitta bl.a. på caféerna Lobo Azul och La Brújula, och (på engelska) på websidan www.oaxacacalendar.com. För dess läge, lokal och engagerade lärare, rekommenderar jag ett besök på Casa Ángel (Jacobo Dalevuelta 200 B) som erbjuder yogalektioner både morgon och kväll för olika nivåer. Det fullspäckade schemat bjuder även på meditation, tai chi och dans. Dropin 40 kronor/en och en halvtimme. 

Spanska
Oaxaca har blivit en av de mest populära orterna i Mexico för att studera spanska, på gator och hostels märks den internationella tillströmmningen av både unga och äldre med intresse för den mexikanska kulturen och det spanska språket. På språkskolorna är alla nivåer välkomna och det erbjuds ett välorganiserat program av kortare och längre kurser, samt intensiva one-to-one (privatlektioner):

www.ollinoaxaca.org.mx
www.oaxacaspanishmagic.com
www.icomexico.com

För mer information om boende, resa till och från Oaxaca, restauranger, sevärdheter etc:
www.planeta.com
www.lonelyplanet.com/mexico-oaxaca-state/oaxaca
www.oaxacatravel.com




Santa Cruz la laguna, ett steg närmare paradiset


Lago Atitlan i Guatemala har på senare år blivit ett populärt resmål och ett måste för "backpackern" som reser genom Central Amerika. San Pedro och San Marcos är de största orterna, som lockar med spanskakurser, yoga retreats, möjlighet till nattliv, hajker och kajakpaddling.
Befolkningen är till mer än 90 % Tz'utujil Maya indianer, medan resten är en växande grupp av "expatriots"; mest amerikaner men även européer som alla sökt lugnet kring den magiska sjön. Här kryllar det av yoguis, och utövare av alla alternativa terapier du kan tänka dig. Orterna har blivit tva mecka för övervintrade hippies och även unga backpackers som väljer att stanna en tid för att lära sig ekologisk odling, spanska, reiki, yoga...

Jag har valt att åka till Santa Cruz, en mycket mindre och mer outforskad by, med otroligt vacker utsikt över San Pedros vulkan. Jag hyr en liten loftlägenhet 20 meter fran vattnet. Den lilla byn Santa Cruz ligger på 30 minuters gångavstånd, det är en vacker promenad att gå längs med stranden. I Santa Cruz finns några hotell och hostels, men atmosfären är annorlunda än i San Pedro och San Marcos. Än finns det ingen resebyrå som försöker sälja guidade turer, än finns det inga jonglerande "rastamen" som försöker sälja smycken, eller inrökta expats som försöker sälja ekologiska produkter till orimliga priser för budgetresenären. Santa Cruz med omnejder är det perfekta resmålet för dig som söker lugn och tystnad. Det är nagot magiskt i det blåa vattnet och de ståtliga vulkanerna som omger platsen. Jag vaknar och somnar till ljudet av vågorna. Har inget behov av att sätta på musik och inget behov av att göra särskilt mycket.

För att inte förvandlas till en total hermit, har jag bestämt mig för att göra någon form av social aktivitet varje dag, i förrgar var det en promenad till den lilla lokala lördagsmarknaden, igår yoga-lektion, idag tog jag båten för att besöka San Pedro.
Dagens anekdot utspelar sig vid ett litet marknadsstånd: Jag handlade bananer och fick frågan: Ska du inte ha en duva också? En duva? sa jag frågande. Ja, de är billiga, bara 20 quetzales (mindre än 20 kronor). Då såg jag att det satt två duvor nästan gömda bakom bananförsäljerskan. Men vad ska jag med en duva till?, frågade jag. Hon tittade på mig med genomträngade blick. De äter majs, sa hon sen bestämt, och de är billiga. Idag köper jag bara bananer, sa jag, och gick sen glatt ned till baten för att lämna San Pedro och åka tillbaka till lugnet i "min" lilla vik.

Hur kommer man hit?
Från Antigua finns det organiserade bussresor för ca 70 kronor som tar dig till Panajachel (2,5 tim). Från Panajachel går det båtar var 20 minut från tidig morgon till sju på kvällen, det tar ca 20 minuter och kostar mindre än tio kronor. Om du väljer att bo där det finns kök och vill laga din egen mat, måste du åka till Panajachel för att handla. Där finns matvarubutiker, bageri, marknad, och dessutom säljs där underbart hantverk.

Var kan man bo?
La Iguana Perdida - hostel med yngre backpackersatmosfär. Här finns kök och TV.
För mer lyx: Isla Verde eller Villa Sumaya. Här erbjuds också massagebehandlingar och Yoga.
Om du vill ha mer avskildhet, och kanske stanna för en längre tid, Armand, en fransman som bott här i över 20 år, hyr ut små lägenheter med alla bekvämligheter till ett bra pris. Titta efter Atitlan Solutions.

viernes, 25 de octubre de 2013

It take some silence to make sound...

Una amiga una vez me dijo que todas esas palabras, besos y acaricias que por una razon u otra no podemos dar...acabarán en el país del nunca jamás. Quiero creer que allí lo recibirán los que más lo necesiten. Niños huérfanos, hombres sin techo, abuelitos abandonados en residencias...angelitos que necesiten energia terrenal. 

Hoy te mandaría mil canciones, momentos de silencio, compartiría un café contigo. Te mandaría a la mierda, te gritaría, te daría un beso. Compraría un billete sin vuelta atrás y te iría a ver sin avisar. Me escondería en tu abrazo y me contarías tus sueños. Transformaría el miedo en otro café, me invitarías a bailar y pisaría tus pies, me levantarías del suelo y volaríamos.

sábado, 21 de septiembre de 2013

La bicicleta negra





Ruido. Se paralizan los pies. Me niego pagar un taxi. Se ha saltado la cadena y con ella salta todo la buena fe que tenía para sobrevivir este día. Hace un par de semanas, (o era ayer?) había una persona a mi lado que sabía reponer la cadena y lo hacía con una sonrisa, manos negras y sin ningún suspiro. Maldigo la cadena y mis malditas ganas de caminar sola por el mundo, sola conmigo en la enfermedad y en la salud. No sé que soy sino un residuo desviado de alguna idea independiente y feminista, equivocada desde principio al final. Con la cadena que ha saltado el mundo se me cae encima. Nada encaja, el sol quema y no quiero ir a ninguna parte, no sé cómo voy a poder trabajar, cómo voy a poder regresar a la casa vacía, cómo voy a poder terminar de hacer las maletas para volver a irme, construir una ruta, mantenerme de pie, volar sobre mares con la idea de sanarme caminando por nuevas tierras. ¿A quién quiero engañar? Mis sueños se deshinchan por segundos, algo hace sombra alrededor mío, no veo nada y me doy cuenta que es por la cortina de lágrimas que me están cayendo… digo todas las palabrotas que sé en todos los idiomas pero la cadena y yo no nos entendemos. No me entiendo con nadie y todo es una puta mierda. Sola conmigo en la enfermedad y en la salud.
Amén.

viernes, 1 de febrero de 2013

Siluetter och en helt vanlig tisdag

Mellan gråa skyar skönjs katter på klipporna. De är nästan genomskinliga. Som om de skulle föreställa formen av en katt, mer än just en katt i sig. Många stannar till for att fotografera. Jag undrar för mig själv om de har något hem. Nedanför klipporna, på stranden, nästintill sköljt av vagorna från ett ännu omtumlat hav, syns ett läger av…
…människor.

Jag tänker mig att de har mist sitt hem. Där finns resväskor, filtar, en sliten fåtölj, leksaker. Något som nog var tänkt att täcka över allt, har fallit åt sidan och avslöjar orättvisan. Det är som om någon gjort hål i väggarna, hål som blir större och större, allt blir påtagligt synligt. Ingenting går att gömma, om vi så inte väljer att blunda. Hemmet och dess invånare har tvingats överge sig och flytta till stranden. Här finns inget tak, inga väggar. Det måste finnas värdighet. Mellan gråa skyar kan man skönja människor, vankandes mellan brustna ting som i tystnad gör anspråk på tillhörighet. Liksom katterna, föreställer de någon form av subjekt. Där på stranden kan man antyda ett hem, men det påtagligt synliga blir hastigt alltmer genomskinligt. Mer form och mindre substans.

Jag har stannat till med cykeln intill strandpromenaden for att på nagot sätt begrunda genomskinligheten... vad håller allt på att förvandlas till? Jag fokuserar blicken på kattformerna som rör sig pa klipporna i motljus och undrar om jag i någons ögon också är en siluett.




Jag vaknar med näsan stelfrusen som om jag sovit i ett tält, trasslar mig ur alla lakan och filtar, drar på mig dubbla sockor och tar mig till köket för att göra iordning en kaffe med kalla fingrar. Ljudet av espressobryggaren och doften som fyller lägenheten får mig att le och sätta på radion, jag har den alltid inställd pa en musikkanal, vill inte höra nyheterna på morgonen. Vill leva kvar för nagra ögonblick i drömmarna medan jag sörplar i mig det starka goda kaffet och börjar vakna till liv. Tänker igenom dagen som kommer och kollar min almanacka, den är ganska tom. Klockan 10 har jag yogalektion, det börjar ringa på dörren nagra minuter innan, och jag sörplar i mig det sista kaffet och tillsammans får vi upp värmen, inifrån och ut, från hjärtat och ut mot de kalla väggarna. Jag ger lektioner hemma, det är ingen hobbyverksamhet, det är detta jag vill göra, och jag tycker om att kunna erbjuda låga priser till de jag vet inte skulle betala för att träna pa en dyrare studio. Förutom dessa timmar hemma jobbar jag på en studio i stan, har varit där i sex månader nu men har fortfarande ingen anställning. Allt är svart, svart som natten, svart som det budgethål som Spanien bara gräver sig djupare och djupare in i. Om folk inte jobbade svart skulle den reella arbetslösheten vara mycket högre än de 25% som nu figurerar i medierna. En vän sa för inte så längesen, apropå dödsskutningarna i Connecticut, att om Spanien hade haft samma vapenlagar som USA och samma skattekontroll som i norra Europa, så skulle alla svartjobbare gå sysslolösa och en helt vanlig dag kliva upp på fel sida och skjuta ned grannen eller sin forna arbetsgivare. Men hur kan man lösa att folk inte jobbar svart? Ni tänker kanske att spanjorerna bör ta efter de nordligare europeiska länderna? Men, enligt min erfarenhet är det inte mestadels de inhemska arbetsgivarna som använder svart arbetskraft, utan tvärtom, är det de som flyttat hit ned från norra Europa som tar sig större friheter här än de nagonsin skulle göra i sina hemländer. Undflyendes mörka vintrar, höga skatter och ett mer kontrollerat system har de kommit till Spanien for att njuta av medelhavsklimatet, den goda maten och det billiga vinet. Och det är framförallt dessa initiativtagare som erbjuder jobb just nu. Jobb, fast utan kontrakt, vilket innebär att många i min generation, “los mileuristas” (vi som tjänar max 1000€ i månaden) inte kan pensionsspara, inte kan spara pengar till vara barns studier och har heller inte rätt till allmän sjukförsäkring. Det sistnämnda gäller iallafall om du är född utanför Spanien och inte har något arbetskontrakt. Mitt senaste läkarbesök gick på mycket tjat och sexhundra kronor.

Efter morgonens yoga går jag ut för att handla och på vägen till saluhallen träffar jag några vänner som sitter på ett soligt torg och tar en kaffe. Jag sätter mig ned och beställer en liten espresso. Det är underbart att kunna njuta av en sol som värmer mitt i januari. Jag ser att dagens meny har sjunkit i pris, men ingen av mina vänner lunchar längre ute. Istället fikar vi, och blundar på nagot konstigt sätt för att priserna på toasts, croaissant och kaffe gått upp. Så efter nagra kaffe har vi betalt lika mycket som vi skulle gjort för en dagens meny. Hursomehelst, barägaren skulle säga att allt är momsens fel. Vi går inte heller pa bio längre, momsen på all kultur och sport, utom tjurfäktning och fotboll, har höjts fran 8 till 21%.
  - Inga kommentarer. -

Konversationen kring bordet är livlig och jag lutar mig tillbaka på mitt ibland nagot autistiska sätt och lyssnar med ett halvt öra på det som sägs om jobbsökande, nya idéer och nätverk som har börjat starta för unga arbetare som inte har råd att bli egna företagare. Genom dessa nätverk eller kollektiv som fakturerar allahanda tjänster kan man jobba vitt utan att betala den månatliga avgift pa minimum 180€ som det kostar att vara egen företagare i Spanien. Alla är vi än utan barn, och utan jobb, några en bra bit över trettio år, och det var kanske inte riktigt detta vi förväntat oss. Vi hade ju inte studerat till designers, psykologer, journalister eller sjuksköterskor för att sitta i solen och ta en kaffe en vanlig tisdag. Det plingar till i någons mobil och plötsligt tar alla upp sin Iphone för att ansluta sig till…en virtuell konversation, och samtalet kring bordet tystnar. Jag betalar min kaffe och lämnar mina uppkopplade vänner kring bordet. Ingen av oss har någon egentlig tid att passa.

Priset på bacalao har gått ned och jag unnar mig att köpa färsk fisk. Lagar lunch hemma i lägenheten som jag snart maste lämna, letar efter ett billigare alternativ och hoppas på att hitta något med solig balkong. Till kaffet läser jag eldiario.es, en nättidning som började som en blogg för mindre än ett ar sedan och har nu mer än 150,000 läsare. En av de få medier som erbjuder en alternativ granskande journalistik och inte vänder jackan efter vinden.

Så efter lunchen går jag till jobbet, studion dit de som har pengar kan gå och träna. Och många av de som kommer är de som inte märker att det är kris, i allfall inte i sin egen vardag. De som har haft mycket pengar har fortfarande mycket pengar, de som hade ok med pengar, har inte längre ok med pengar, och de som hade lite innan har nu nästan ingenting.

Flera självmord har rapporterats i Spanien det senaste året. Orsak: skyhöga skulder och vräkning. Bankerna uppmanade pa 90-talet att ta höga lån, vem som helst kunde köpa en bostad, avbetalningsplanerna låg på 50-60 år. En vanlig Lopez med ett jobb betalade sakta men säkert av sin skuld. En vanlig Lopez idag har inget jobb och det ar många som inte kan betala av sina lån och bankerna har inget överseende. En vanlig Lopez förlorar sitt hem. Kanske förlorar han sitt liv.

Efter jobbet går jag en kvällspromenad med en kompis längs havet. Inga siluetter syns, det har skurits ned på gatubelysningen och natten är svart. Vi vet att människor och katter sover nedanför klipporna, men vi orkar inte prata om det, vi orkar inte heller prata om korruptionshärvan inom regeringspartiet Partido Popular som haller på att uppdagas. Vi låter mörkret ta över vara drömmar. Min vän berättar att han blir arbetslös om en månad och nog kommer att lämna både Mallorca och Spanien och söka jobb någon annanstans. Hans mamma bor i Argentina och han kan bo hos henne för en tid. Han vill inte flytta, säger att han trivs så bra här på ön, men ser inte nagon annan lösning. Han har som många andra levt på projektanställningar pa TV de senaste åren, men sedan fler kanaler stängt och den numera största baleariska kanalen avskedat ytterligare 30% av sina anställda, så ser det inte vidare ljust ut.

Nordliga européer kan fortfarande komma till Mallorca och njuta av solen och medelhavet. De som stannar kanske bygger hus och anställer sina egna landsmän som snickare, rörmokare, samt au-pair till sina barn. Kankse öppnar de hotell med mest utomspansk personal.
Mallorquinerna själva börjar flytta härifran.

Jag går till sängs under flera filtar, mina fönster är inte tätade och jag vägrar att sätta på värmen. Elpriserna har ocksa stigit, igen. Jag somnar och drömmer om katter och klippor. Ingen, ens i drömlandet, varken kan eller vill förklara för mig vad allt håller på att förvandlas till.