It take some silence to make sound...

Una amiga una vez me dijo que todas esas palabras, besos y acaricias que por una razon u otra no podemos dar...acabarán en el país del nunca jamás. Quiero creer que allí lo recibirán los que más lo necesiten. Niños huérfanos, hombres sin techo, abuelitos abandonados en residencias...angelitos que necesiten energia terrenal. 

Hoy te mandaría mil canciones, momentos de silencio, compartiría un café contigo. Te mandaría a la mierda, te gritaría, te daría un beso. Compraría un billete sin vuelta atrás y te iría a ver sin avisar. Me escondería en tu abrazo y me contarías tus sueños. Transformaría el miedo en otro café, me invitarías a bailar y pisaría tus pies, me levantarías del suelo y volaríamos.

La bicicleta negra

Ruido. Se paralizan los pies. Me niego pagar un taxi. Se ha saltado la cadena y con ella salta todo la buena fe que tenía para sobrevivir este día. Hace un par de semanas, (o era ayer?) había una persona a mi lado que sabía reponer la cadena y lo hacía con una sonrisa, manos negras y sin ningún suspiro. Maldigo la cadena y mis malditas ganas de caminar sola por el mundo, sola conmigo en la enfermedad y en la salud. No sé que soy sino un residuo desviado de alguna idea independiente y feminista, equivocada desde principio al final. Con la cadena que ha saltado el mundo se me cae encima. Nada encaja, el sol quema y no quiero ir a ninguna parte, no sé cómo voy a poder trabajar, cómo voy a poder regresar a la casa vacía, cómo voy a poder terminar de hacer las maletas para volver a irme, construir una ruta, mantenerme de pie, volar sobre mares con la idea de sanarme caminando por nuevas tierras. ¿A quién quiero engañar? Mis sueños se deshinchan por segundos, algo hace sombra alrededor mío, no veo nada y me doy cuenta que es por la cortina de lágrimas que me están cayendo… digo todas las palabrotas que sé en todos los idiomas pero la cadena y yo no nos entendemos. No me entiendo con nadie y todo es una puta mierda. Sola conmigo en la enfermedad y en la salud.

Amén.

Siluetter och en helt vanlig tisdag

Mellan gråa skyar skönjs katter på klipporna. De är nästan genomskinliga. Som om de skulle föreställa formen av en katt, mer än just en katt i sig. Många stannar till for att fotografera. Jag undrar för mig själv om de har något hem. Nedanför klipporna, på stranden, nästintill sköljt av vagorna från ett ännu omtumlat hav, syns ett läger av…
…människor.

Jag tänker mig att de har mist sitt hem. Där finns resväskor, filtar, en sliten fåtölj, leksaker. Något som nog var tänkt att täcka över allt, har fallit åt sidan och avslöjar orättvisan. Det är som om någon gjort hål i väggarna, hål som blir större och större, allt blir påtagligt synligt. Ingenting går att gömma, om vi så inte väljer att blunda. Hemmet och dess invånare har tvingats överge sig och flytta till stranden. Här finns inget tak, inga väggar. Det måste finnas värdighet. Mellan gråa skyar kan man skönja människor, vankandes mellan brustna ting som i tystnad gör anspråk på tillhörighet. Liksom katterna, föreställer de någon form av subjekt. Där på stranden kan man antyda ett hem, men det påtagligt synliga blir hastigt alltmer genomskinligt. Mer form och mindre substans.

Jag har stannat till med cykeln intill strandpromenaden for att på nagot sätt begrunda genomskinligheten... vad håller allt på att förvandlas till? Jag fokuserar blicken på kattformerna som rör sig pa klipporna i motljus och undrar om jag i någons ögon också är en siluett.




Jag vaknar med näsan stelfrusen som om jag sovit i ett tält, trasslar mig ur alla lakan och filtar, drar på mig dubbla sockor och tar mig till köket för att göra iordning en kaffe med kalla fingrar. Ljudet av espressobryggaren och doften som fyller lägenheten får mig att le och sätta på radion, jag har den alltid inställd pa en musikkanal, vill inte höra nyheterna på morgonen. Vill leva kvar för nagra ögonblick i drömmarna medan jag sörplar i mig det starka goda kaffet och börjar vakna till liv. Tänker igenom dagen som kommer och kollar min almanacka, den är ganska tom. Klockan 10 har jag yogalektion, det börjar ringa på dörren nagra minuter innan, och jag sörplar i mig det sista kaffet och tillsammans får vi upp värmen, inifrån och ut, från hjärtat och ut mot de kalla väggarna. Jag ger lektioner hemma, det är ingen hobbyverksamhet, det är detta jag vill göra, och jag tycker om att kunna erbjuda låga priser till de jag vet inte skulle betala för att träna pa en dyrare studio. Förutom dessa timmar hemma jobbar jag på en studio i stan, har varit där i sex månader nu men har fortfarande ingen anställning. Allt är svart, svart som natten, svart som det budgethål som Spanien bara gräver sig djupare och djupare in i. Om folk inte jobbade svart skulle den reella arbetslösheten vara mycket högre än de 25% som nu figurerar i medierna. En vän sa för inte så längesen, apropå dödsskutningarna i Connecticut, att om Spanien hade haft samma vapenlagar som USA och samma skattekontroll som i norra Europa, så skulle alla svartjobbare gå sysslolösa och en helt vanlig dag kliva upp på fel sida och skjuta ned grannen eller sin forna arbetsgivare. Men hur kan man lösa att folk inte jobbar svart? Ni tänker kanske att spanjorerna bör ta efter de nordligare europeiska länderna? Men, enligt min erfarenhet är det inte mestadels de inhemska arbetsgivarna som använder svart arbetskraft, utan tvärtom, är det de som flyttat hit ned från norra Europa som tar sig större friheter här än de nagonsin skulle göra i sina hemländer. Undflyendes mörka vintrar, höga skatter och ett mer kontrollerat system har de kommit till Spanien for att njuta av medelhavsklimatet, den goda maten och det billiga vinet. Och det är framförallt dessa initiativtagare som erbjuder jobb just nu. Jobb, fast utan kontrakt, vilket innebär att många i min generation, “los mileuristas” (vi som tjänar max 1000€ i månaden) inte kan pensionsspara, inte kan spara pengar till vara barns studier och har heller inte rätt till allmän sjukförsäkring. Det sistnämnda gäller iallafall om du är född utanför Spanien och inte har något arbetskontrakt. Mitt senaste läkarbesök gick på mycket tjat och sexhundra kronor.

Efter morgonens yoga går jag ut för att handla och på vägen till saluhallen träffar jag några vänner som sitter på ett soligt torg och tar en kaffe. Jag sätter mig ned och beställer en liten espresso. Det är underbart att kunna njuta av en sol som värmer mitt i januari. Jag ser att dagens meny har sjunkit i pris, men ingen av mina vänner lunchar längre ute. Istället fikar vi, och blundar på nagot konstigt sätt för att priserna på toasts, croaissant och kaffe gått upp. Så efter nagra kaffe har vi betalt lika mycket som vi skulle gjort för en dagens meny. Hursomehelst, barägaren skulle säga att allt är momsens fel. Vi går inte heller pa bio längre, momsen på all kultur och sport, utom tjurfäktning och fotboll, har höjts fran 8 till 21%.
  - Inga kommentarer. -

Konversationen kring bordet är livlig och jag lutar mig tillbaka på mitt ibland nagot autistiska sätt och lyssnar med ett halvt öra på det som sägs om jobbsökande, nya idéer och nätverk som har börjat starta för unga arbetare som inte har råd att bli egna företagare. Genom dessa nätverk eller kollektiv som fakturerar allahanda tjänster kan man jobba vitt utan att betala den månatliga avgift pa minimum 180€ som det kostar att vara egen företagare i Spanien. Alla är vi än utan barn, och utan jobb, några en bra bit över trettio år, och det var kanske inte riktigt detta vi förväntat oss. Vi hade ju inte studerat till designers, psykologer, journalister eller sjuksköterskor för att sitta i solen och ta en kaffe en vanlig tisdag. Det plingar till i någons mobil och plötsligt tar alla upp sin Iphone för att ansluta sig till…en virtuell konversation, och samtalet kring bordet tystnar. Jag betalar min kaffe och lämnar mina uppkopplade vänner kring bordet. Ingen av oss har någon egentlig tid att passa.

Priset på bacalao har gått ned och jag unnar mig att köpa färsk fisk. Lagar lunch hemma i lägenheten som jag snart maste lämna, letar efter ett billigare alternativ och hoppas på att hitta något med solig balkong. Till kaffet läser jag eldiario.es, en nättidning som började som en blogg för mindre än ett ar sedan och har nu mer än 150,000 läsare. En av de få medier som erbjuder en alternativ granskande journalistik och inte vänder jackan efter vinden.

Så efter lunchen går jag till jobbet, studion dit de som har pengar kan gå och träna. Och många av de som kommer är de som inte märker att det är kris, i allfall inte i sin egen vardag. De som har haft mycket pengar har fortfarande mycket pengar, de som hade ok med pengar, har inte längre ok med pengar, och de som hade lite innan har nu nästan ingenting.

Flera självmord har rapporterats i Spanien det senaste året. Orsak: skyhöga skulder och vräkning. Bankerna uppmanade pa 90-talet att ta höga lån, vem som helst kunde köpa en bostad, avbetalningsplanerna låg på 50-60 år. En vanlig Lopez med ett jobb betalade sakta men säkert av sin skuld. En vanlig Lopez idag har inget jobb och det ar många som inte kan betala av sina lån och bankerna har inget överseende. En vanlig Lopez förlorar sitt hem. Kanske förlorar han sitt liv.

Efter jobbet går jag en kvällspromenad med en kompis längs havet. Inga siluetter syns, det har skurits ned på gatubelysningen och natten är svart. Vi vet att människor och katter sover nedanför klipporna, men vi orkar inte prata om det, vi orkar inte heller prata om korruptionshärvan inom regeringspartiet Partido Popular som haller på att uppdagas. Vi låter mörkret ta över vara drömmar. Min vän berättar att han blir arbetslös om en månad och nog kommer att lämna både Mallorca och Spanien och söka jobb någon annanstans. Hans mamma bor i Argentina och han kan bo hos henne för en tid. Han vill inte flytta, säger att han trivs så bra här på ön, men ser inte nagon annan lösning. Han har som många andra levt på projektanställningar pa TV de senaste åren, men sedan fler kanaler stängt och den numera största baleariska kanalen avskedat ytterligare 30% av sina anställda, så ser det inte vidare ljust ut.

Nordliga européer kan fortfarande komma till Mallorca och njuta av solen och medelhavet. De som stannar kanske bygger hus och anställer sina egna landsmän som snickare, rörmokare, samt au-pair till sina barn. Kankse öppnar de hotell med mest utomspansk personal.
Mallorquinerna själva börjar flytta härifran.

Jag går till sängs under flera filtar, mina fönster är inte tätade och jag vägrar att sätta på värmen. Elpriserna har ocksa stigit, igen. Jag somnar och drömmer om katter och klippor. Ingen, ens i drömlandet, varken kan eller vill förklara för mig vad allt håller på att förvandlas till.